Mitt liv som Blåvinge och Scout – Sally Stehager

 

Min bror som vargungen THA i Hedvig Eleonora Scoutkår, och jag har just fått en Blåvingedräkt, som min mamma sydde. Jag Sally Stehager nybliven Blåvinge i KFUK 1954.

Jag var 6 år, 1952, och gick på Östermalmstorg med mamma en dag. Då fick jag se en flock flickor samlade med sin ledare iklädda sina blå dräkter med vita halsdukssnibbar. Då tänkte jag på en gång, när mamma berättade att det var Blåvingar, att det vill jag också bli. De såg så fina ut.

När jag så började i skolan på hösten var en av mina klasskamraters syster med i KFUKs blåvingar Brunkebergsringen på Brunnsgatan 3, och vi fick lov att följa med henne dit. Det var så roligt, så nu ville jag börja på riktigt. Det var bara det att jag var för liten. Man skulle vara 8 år för att få bli Blåvinge. Jag gick in för blåvingearbetet med liv och lust, och var närvarande vid varje möte under terminen, och fick vara med fast jag var för ung.

Här framför vi ett Blomsterspel vid Invigningshögtiden den 17 maj 1954. Klockan (Kerstin Larsson) och jag är vitsippor och bakom oss står Blåvingen Caroline Krook, som spelar ogräs. Jag jobbade med mina prov under två år, och den 17 maj 1954, då jag hade fyllt 8 år blev jag invigd till Blåvinge och fick mitt Blåvingemärke efter att ha avlagt mitt löfte: ”Jag vill göra mitt bästa”.

 Vi hade två ledare Kim och Tjohej, och de lärde oss allt och vi lekte roliga lekar. I slutet av varje möte hade vi en kvällsavslutning, då vi sjöng: Bred dina vida vingar. Jag fortsatte i Blåvingarna två år till och tog de fortsatta märkena Snabbvingemärket och Blå Ringen. Jag flyttade till Gärdsmygarna, som höll till närmare mig, på Östermalm och där tog jag också en mängd duglighetsmärken, så min ärm blev full av märken.

När jag gick i 5e klass, fick jag börja i Scouterna. Jag var litet ängslig inför det. Skulle det bli lika roligt? Min ledare som hette Kaj, verkade så sträng. Jag hamnade dock i patrull Hjorten och min PL och vPL var jättesnälla och tog hand om mig. Det var i Gärdeskåren i KFUK Stockholms Norra Distrikt.

Här är jag ömfoting under en höstsöndag i Hagaparken, där vi hade tävling och lekar. Min ledare Kaj har tagit bilden. Högra bilden som nybliven scout, sittande på Hedvig Eleonora kyrkogård, maj 1957.

Jag åkte på övernattningar och läger vid vår Scoutstuga Ladängen och trivdes i Scouterna. Det var den rätta platsen för mig. Jag åkte på PL-kurser och Pingstläger och träffade de andra ledarna i KFUK Centralföreningens Scoutkår. Särskilt minns jag Skeppet (Karin Skeppstedt), som alltid var rolig och humoristisk. Hon hade en liten mus (av trä) i sin scoutficka, som hette Julius Mus. Han skrev alltid i vår scouttidning som hette Blå Bladet. Han tyckte mycket om ost den där musen. Om man hade en ostsmörgås, så åt han upp osten. Han skrev till exempel i tidningen: ”Det är inne att vara ute”. Jag bregrep ingenting då, men senare kom jag på det.

På kurser och läger fick vi lära oss massa nya sånger och hade mysiga lägerbål. Vi hade ett läger i Vikingastil ett år, och då hade vi en hel gris som grillades över varm glöd en dag. På kvällen hade vi en riktig vikingafest, och alla hade huvudbonader med horn, som vi tillverkat själva under dagen.

En gång var det en av de äldre scouterna som berättade om sin resa till Our Chalet i Schweiz. Hon visade en kudde, där hon hade fäst en massa märken från scouter i andra länder. Jag blev eld och lågor, och min högsta önskan blev att få åka dit. Our Chalet är en internationell scoutgård, som ligger i Adelboden i Berner Oberland. På våren 1961 fick jag veta att det skulle bli en resa dit, och jag började spara pengar för att kunna åka med. I juni åkte vi så en grupp på 12 flickor dit, och vi var 4 st från vår kår, bl a Klockan och Caroline Krook och jag. Oh, det var den lyckligaste dagen i mitt liv! Tänk när vi kom ner till Köpenhamn och skulle träffa de andra 8 i gruppen, vilket pirr i magen.

 

KFUK-Scouter från hela Sverige reser till Our Chalet, Adelboden i Schweiz

Ja det var så himla kul när vi alla 12 sedan åkte tillsammans på tåg ner genom Danmark och Tyskland i två dagar, och jag tror vi sjöng alla sånger i Scoutsångboken på resan ner. När vi kom till Frutigen, där vi skulle ta buss upp till Our Chalet, så stötte vi ihop med en grupp scouter från USA, och då sjöng vi Chalet-sången tillsammans hela vägen upp, var och en på sitt språk. Vilken känsla!

Vi spenderade 10 dagar på Our Chalet och hade fantastiskt roligt tillsammans med skotska scouter, danska scouter och de amerikanska scouterna. Vi vandrade i bergen på dagarna och hade lägerbål på kvällarna.

 

 

 

De följande åren var jag patrulledare i Patrull Älgen, och jag var så mån om mina patrullbarn, och lärde dem allt vad jag hade fått lära mig. Vi hade riktigt kul. När jag blev 17 år blev jag ledarscout och medhjälpare på avdelningen, och sedan blev jag ledare när jag var 18 år.

 

 

Jag var med så länge jag kunde i scouterna, men när jag började plugga på kvällarna till ingenjör, så kunde jag inte fortsätta. Alla de härliga åren som scout har präglat mitt liv.
När jag fick egna barn var jag mån om att de också skulle bli scouter, och det har de också varit alla tre. Jag blev tillfrågad om jag ville bli ledare också, här i Valla Scoutkår i Linköping. Jag blev ledare för miniorscouterna och sedan juniorscouterna, och höll på i fem år med det. Det var väldigt roliga år.

 

 Mina barn som scouter: Aya, Staffan och Pia, samt jag som ledare i Valla Scoutkår.  De här bilderna är tagna 1995.

 

Åter

Startsidan