.    "Min döve pappa älskade sina radioapparater!"
folke
Min pappa hade en dröm

- att få arbeta med radioteknik.

 

Men för att få råd att bygga radioapparater behövdes pengar, så först byggde han en kamera och började fotografera folk för 25 öre kortet ...

Det här är en bild på pappa och hans hembyggda parkkamera av 1927 års modell. Han är 20 år och tjänar lite extra på att fotografera folk på stranden, för 25 öre kortet.
Han har själv byggt kameran, som är en föregångare till snabbildskameran – framkallning och kopiering inne i kameran på 10 minuter!
Pappa är döv, men han tänker han inte bli kvar länge till hemma i byn.
Han har andra drömmar . . . . .

Pappa Folke föddes 1907 i Stehag, en ort nära Eslöv i Skåne. Han föddes döv, i en familj med bara hörande. Själv ägde han i sin barndom inte ett enda ord…
När han hade fyllt åtta år fick han en dag följa med sin far in till Lund. Farfar tog honom till ett hus, och lämnade honom där. Att det var en dövskola han kommit till och att han skulle vara kvar där visste han inte, ingen kunde ju förklara för honom.

Pappa och de andra barnen fick bara komma hem på loven. Som tur var var några av de andra barnen födda av döva föräldrar, och de hade lärt sig teckenspråket hemma. De lärde de andra barnen att teckna, och på så vis i smyg kommunicera med varandra. På skolan var det annars helt förbjudet att teckna. All undervisning skedde med tal (och örfilar).

Efter folkskolan skulle barnen välja ett yrke, och för pojkarna var det skomakare eller skräddare som gällde. Farfar bestämde att Folke skulle bli skomakare, och sitta hemma på gården och laga skor åt folk. Pappa protesterade, han hade ju en hemlig last – teknik, radioteknik! Men egentligen hade han inget val. Och tack vare skomakeriet fick han en liten verkstad. Snabbt blev verkstan mer och mer radioverkstad och mindre och mindre skomakarverkstad…

När pappa var 18 år byggde han sin park-kamera och gick ut på badstranden i Sjöholmen vid Ringsjön och fotograferade folk för 25 öre bilden. För pengarna byggde han upp sin radioverkstad, och så kunde han börja bygga sina radiomottagare, 2-rörs och senare 4-rörs radio. Farfar grät när han hörde radio första gången, men själv kunde ju pappa aldrig höra radiosändningarna…

folke
Folke på Lättviktaren 1933

Så byggde han sig en lättviktsmotorcykel, och med ett tält och en filt på pakethållaren begav han sig iväg ut i Sverige. Året var 1930 och han skulle inte komma att återvända till Skåne. Han reste så långt norrut som till Jämtland och Tännforsen, och sov han inte i sitt tält hände det att han knackade på på polisstationer, där han fick sova i arresten på natten och fick kaffe och smörgås innan han fortsatte sin färd.

På återvägen stannade han i Stockholm, och där blev han kvar. Han började jobba på LM Ericsson som den första döva anställda.
Han gick också med i Dövas förening. Teknisk som han var åkte han runt bland de döva och hjälpte dem installera lampor som tändes i lägenheten när det ringde på dörren. På så vis kom han en dag hem till min mamma, som bodde ensam efter det att hennes föräldrar gått bort. Mamma Astrid var också döv, men hade blivit det som vuxen. Han installerade sina lampor i hennes lägenhet på Jungfrugatan, och då tändes också kärleken dem emellan. Pappa och mamma gifte sig, och så kom jag och min bror till världen.

indi
Astrid och Folke med barnen Sally och Torbjörn 1951

Pappa hade alltid en liten verkstad hemma, där han tillverkade allt möjligt på fritiden. På den tiden fanns inga tekniska hjälpmedel för handikappade och han var litet ju av en uppfinnarjocke. Han konstruerade till exempel en ljussignallampa, som tändes då väckarklockan ringde på morgonen, så att även döva kunde vakna av den. Den sålde han väldigt mycket, kommer jag ihåg.

Hans stora intresse blev dock TV-tekniken, och redan 1950 började han som ensam döv en kurs på Tekniska Högskolan i Stockholm, där de byggde en TV-apparat tillsammans. Han byggde sedan TV-apparater på löpande band hemma, tre stycken. Och den 9 juni 1953 såg vi det första TV-programmet som sändes ut från Tekniska Högskolan.
Det var lilla Sally som råkade få syn på att något hände på TV-skärmen. Hon sprang ut till mamma i köket och ropade/tecknade: "Mamma, mamma. det är en gubbe på television !"
Det var en första provsändning, och på hösten sändes det provsändningar varje onsdag-eftermiddag. Vi såg alla!

Pappa jobbade dagtid och kunde alltså inte se dem. Och mamma, som ju också var döv, kunde inte höra vad som sades på TV:n. Hon var väldigt upprörd och pepprade under de följande åren Sveriges radio, som det hette på den tiden, med brev om att det borde visas skyltar om var det brann, var det var krig och så vidare. Jag är övertygad om att det är tack vare henne som vi har så mycket textade program i svensk TV!

Min pappa bodde i Stockholm resten av sitt liv tillsammans med min mamma Astrid. Han dog 1985, medan mamma gick bort två år tidigare.

En artikel med ungefär samma text finns införd i Hemmets Journal nr 10 2010 och på deras hemsida..
Uppgifterna har lämnats av Folke Stehagers dotter Sally.

 

Oktober 2010
fick vi ett samtal från en man i Stockholm som hade läst denna artikel.
Som knappt 14-åring fick han sitt första jobb på LM Ericsson. Folke var hans instruktör och hans första och närmaste kollega i yrkeslivet. Han hade mycket goda ord att säja om Folke som en mycket vänlig person och duktig yrkesman.
Folke bidrog till att hans första kontakt med yrkeslivet blev en mycket positiv upplevelse.

 

 Åter

Startsidan